Regisserad av tungviktaren Martin Scorsese. Den här filmen är lite speciell. Det är Scorsese's första familjefilm i 3D dessutom. Bland rollistan syns Asa Butterfield, Chloe Moretz, Ben Kingsley och Sacha Baron Cohen. Manuset är skrivet av "Gladiator" författaren, John Logan. Baserad på Brian Selznick's barnbok "The Invention of Hugo Cabret."

Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en föräldralös pojke som bor innuti väggarna där han iaktar folk som kliver av och på tågen. Hans bakgrundshistoria är inte helt klar först. Till slut får vi veta att hans pappa (Jude Law) var en uppfinnare av högsta rang.

Efter pappans död fick Hugo flytta med elake farbrorn sin till tågstationen. Vi får veta att Hugo och far sin hade precis börjat på en maskin med särskilda egenskaper. Hugo ser det som sin uppgift att slutföra vad far började med. Det blir inte lätt för han måste stjäla alla nödvändiga delar av den mystiske leksaksägaren Georges (Ben Kingsley). Under tiden träffar han flickan Isabelle (Chloe Moretz). Det visar sig att hon och Georges är släktingar.

Jag blev ytterst fundersam när jag fick höra att Martin Scorsese - Gangsterfilmernas konung - skulle göra en familjefilm. I 3D dessutom. Jag är så trött på 3D..får bara ont i huvudet av alla saker som ska flyga ut ur skärmen. Om inte den där sketne James Cameron hade släppt "Avatar" hade det inte hänt. Fast kan dock inte förneka att "Tintin" är en briljant 3D film. Problemet jag hade inför att se "Hugo Cabret" var att det inte kändes som att det skulle vara en äkta Scorsese-rulle. Det visade sig att det skulle bli något helt annat.

Till att börja med är "Hugo" en visuell och teknisk smällkaramell. Den är fylld till bredden med så många fantastiska detaljer och påhittighet att man sitter med hängande käke. Sen var jag orolig för att 3D:n skulle ta bort allt huvudfokus från själva storyn. En så ordentlig och noga regissör som Scorsese skulle aldrig falla ner i den gropen. Han använder snarare 3D till att föra fram hela berättelsen. Jag vet att Scorsese är en fenomenal regissör men jag trodde inte att han skulle bemästra 3D på det sättet han gör. Fantastiskt!

Scorsese öser på med så mycket magi och intressanta karaktärer att man blir förälskad i filmen redan från start. Den känns oerhört genomtänkt filmen. Sen så är det ju inte heller fel att vi som är filmfantaster verkligen får veta varför vi älskar film så mycket. När man ser filmer som "Hugo" så vet man att film är det bästa som finns i hela världen. Det är inte konstigt att Martin Scorsese har vunnit en Golden Globe för bästa regi. Hoppas verkligen att han även vinner Oscar för "Hugo" är verkligen hans kärleksbrev till film som medie. Magnifikt jobb av Scorsese.

Fotot av Robert Richardson är så jävla fint att Oscarsnomineringen sitter som smäck. Ta den fenomenala åkningen i början från plattformen till klockan. Bara den är värd en Oscar. Klippningen av Scorsese's ständiga vapendragare Thelma Schoonmaker är minst lika bra. Tack vare hennes extraordinära klippning andas "Hugo" en energi som inte förekommer så ofta i familjefilmer. Dante Ferretti's design är så otroligt häftig och detaljrik att där borde Oscarn också sitta som smäck. Howard Shore's musik är som vanligt briljant och höjer stämningen.

Skådespelarmässigt finns här inte mycket att klaga på. Alla är så självklara i sina roller. Asa Butterfield som spelar Hugo är ett fynd. Hans blåa ögon skriker oskyldighet och självlysande karisma. Han är alltså helt fenomenal och kan nog se framemot en lovande karriär. Suveränt!

Chloe Moretz har redan briljerat i filmer som "Kick-Ass" och "Let Me In" och är lika fenomenal som Butterfield. Hon är så jävla söt också. Hennes samspel med Butterfield är en bärande del. Den känns äkta och inte konstlad. Helt fantastiskt spelat av de båda. Scenen där Hugo tar med Isabelle till biografen för första gången är en mästerlig scen och glädjen som genomsyrar när hon får ta del av den nyskapande tekniken. Briljant!

Ben Kingsley är stabil som vanligt. Han känns sådär lämpligt elak och mystisk som den hemlighetsfulle farbrorn Georges. När vi verkligen får veta av Georges har varit med om tillras det en liten tår på kinden. Hans historia är alltså riktigt intressant och man vill verkligen veta allt. Sacha Baron Cohen var jag lite orolig för. Man tänker ju bara på Borat och Brüno när man ser honom. Han funkar fakiskt riktigt bra. Han står för väldigt mycket av humorn som förekommer då och då. Skådespelarmässigt är "Hugo" ett mästerverk!

"Hugo" är alltså en mästares testamente till filmhistorien. Den är välskriven, underbart regisserad och superbt agerad av alla i sammanhanget. Martin Scorsese har gjort sin bästa film sedan "Raging Bull" och jag är förälskad i film mer än någonsin. Rekommenderas varmare än helvetet!!

HANDLING/MANUS: *****

REGI: *****

SKÅDESPELARE: *****

MUSIK: *****

PRODUKTION: *****

BETYG: 5 av 5

Kl. 02:35 är det dags för Oscargalan ja. Har inga höga förväntningar. Det känns som att man vet hur det hela kommer sluta. Hoppas på en överraskning eller två. Sen att Billy Crystal ska vara värd är positivt dock. Jag tror det kommer sluta såhär:

Bästa Film:

Inte Sam Peckinpah's mästerverk från 1971 utan remaken. Skriven och regisserad av Rod Lurie. Vi ser James Marsden i Dustin Hoffman's roll. Vi ser Alexander Skarsgård i Del Henney's roll och vi ser Kate Bosworth i Susan George's roll. I övriga roller syns bl.a James Woods och Dominic Purcell.

Handlingen är detsamma som i originalet. David Sumner (James Marsden) och hans fru Amy (Kate Bosworth) flyttar till Blackwater, Mississippi. Det är nämligen så att Amy växte upp där. Amy blir mottagen med öppna armar av alla som känner henne. Det dröjer inte lång tid innan Amy's ex, Charlie (Alexander Skarsgård), och hans vänner börjar jävlas med dem. Fientligheten växer sig allt större mellan dem och till slut leder allt till en våldsam uppgörelse.

Sam Peckinpah's original var väldigt kontroversiell när den kom ut. Publiken reagerade mycket starkt på våldet som var ovanligt rått för den tiden. Filmen blev en succé dock och är en av Peckinpah's bättre filmer. Dustin Hoffman gjorde en av sina mest hysteriska roller men var helt fenomenal. Del Henney var effektiv som Charlie och Susan George var hygglig som Amy. Allt som allt ett lysande mästerverk! Åter till remaken.

Remaken skiljer inte sig markant från originalet. Enda skillnaden är var filmerna utspelar sig. I originalet befinner dem sig i Cornwall och nu i Blackwater. Rod Lurie lyckas behålla den krypande skräcken och den stigande spänningen. Visst kan det kännas någorlunda onödigt med en remake som är en ren kopia men i "Straw Dogs" är det inget som känns onödigt utan den känns riktigt fräsch. Som vanligt med filmer som skildrar södra USA är det ingen positiv bild av rednecks som målas upp framför våra ögon. 

Den är fruktansvärt spännande stundtals. Ibland kom jag på mig själv tittandes bakom kudden för vissa scener är så skrämmande att det nästan är outhärdligt. Sen är remaken precis som originalet oerhört våldsam och är man en djurvän som jag så finns det några scener som är fruktansvärt jobbiga att se på. I slutet ackumuleras våldet något ofantligt. Fast samtidigt är det inte värre än modern tids splatter-rullar.

Miljöerna som målas upp är förvånansvärt riktigt vackra och ser ut som en riktig sommaridyll men så fort stämningen ökas blir Blackwater mer och mer en hotfull miljö. Fotot är jättefint och färgglatt med fina toner och en skarp bild. Musiken är bra! Blandning mellan klassisk hillbilly-polka och filmmusik är förvånansvärt effektiv och bidrar till filmens mörka stämning.

Skådespeleriet är nästan lika bra som i originalet. James Marsden är ganska bra som David Sumner. Han är jävligt blek första halvan men i andra halvan växer han ordentligt och övertygar med sin underliggande rädsla och paranoia. Han kan inte jämföras med Dustin Hoffman. Dustin är en levande legend och gjorde den rollen briljant och James är ingen legend. Hans alster består av X-men och Superman Returns. Han är fullt godkänt.

Kate Bosworth är bra som Amy. Hon är helt suverän i första halvan men sen i andra halvan blir hon på tok för hysterisk för att det ska övertyga. Hon är bra dock! Hon och James Marsden har ett bra samspel och övertygar som ett gift par. Bra jobbat!

Den stora pokalen tillhör dock landsmannen Alexander Skarsgård som gör sin äckligaste roll någonsin! Alexander är i mitt tycke den bäste i familjen Skarsgård. Han kommer bli minst lika stor som farsan sin om inte större. Alexanders självlysande karisma och talang kommer verkligen till sin rätt i denna film. Han är alltså helt fenomenal och bär filmen helt och hållet! Sen att han spöar skiten ur Del Henney är ett stort plus! Enastående!

James Woods bidrar med massivt överspel som fyllot "coach" men han är inte dålig. Fast problemet med Woods är att hans överspel blir bara för mycket i slutändan att han har svårt att övertyga han med. Nu säger jag inte att han är dålig utan han är bra, men om Rod hade haft lite stramare tyglar hade Woods varit briljant.

Dominic Purcell som enstöringen Jeremy Niles är hyfsat skrämmande och hans nerviga spel är fantastiskt! Skådespelarmässigt är "Straw Dogs" väl godkänd!

Tyvärr så spårar filmen ur något ordentligt i obehagligheter och det är tyvärr på bekostnad av trovärdighet. Det hela utvecklas till ett antiklimax som inte är välregisserad eller ens genomtänkt. Det är lite synd då filmen är så förbaskat bra fram tills dess. "Straw Dogs" är som remake en oerhört bra film. Som thriller är den fullt godkänd och skräckfilm närapå lysande. Rekommenderas med viss reservation för folk som är känsliga för våld och djurplågeri.

HANDLING/MANUS: ***

REGI: ***

SKÅDESPELARE: ****

MUSIK: ****

PRODUKTION:*****

BETYG: 3,8 av 5

Regisserad av giganten Steven Spielberg. Rollistan består inte av några större namn. För det mesta okända och vissa nykomlingar. Manuset är skrivet av Richard Curtis och Lee Hall. Baserad på barnboken "War Horse."

Det är tidigt 1900-tal. Första världskriget är nära och bönderna har det inte lätt. I synnerhet Ted Narracott (Peter Mullan) och familjen hans har det verkligen inte lätt. Deras hus kommer snart att tas över skitstöveln Lyons (David Thewlis). Då får Ted syn på hästen Joey. Ted förblindas av hans snabbhet och skönhet att han köper Joey på stört. Det dröjer inte lång tid innan Joey blir populär bland övriga bönder. Ted's son Albert (Jeremy Irvine) tar på sig att träna Joey och göra honom till en tam häst. Men då kriget bryter lös och armén behöver hästar blir Joey snabbt en favorit.

Steven Speilberg hade precis avslutat "Tintin och skulle påbörja efterarbetet. Då fick han nys om "War Horse" och bestämde sig för att göra den. Han fick manuset av Richard Curtis och Lee Hall. Spielberg rördes till tårar av berättelsens hjärta och själ. Han sa till manusförfattarna att skriva om det hela och då påbörjades en intensiv 10 månaders period.

När det kom till skådespeleriet visste Spielberg att han inte ville ha kända skådisar med i filmen. "War Horse" hade redan sett teaterscenens rampljus. Speilberg valde att ge rollen som Albert Narracott till den okände teaterskådespelaren Jeremy Irvine. Peter Mullan hade dock en liten biroll i Mel Gibson's mästerverk "Braveheart". David Thewlis var ju främst känd för rollen som professor R.J Lupin i den tredje Harry Potter-filmen.

Spielberg gjorde alltså hela filmen på bara 10 månader och trots att filmen först ser ut som ett hafsverk är resultatet över all förväntan.

Som vanligt med Spielberg's filmer är allt ruskigt välgjort. Fotot av Janusz Kaminski, Spielberg's standard-fotograf, är helt fenomenalt och lyckas spegla krigets helvete. Från alla skyttegravar till ammunition. Allt ser ohyggligt realistiskt ut.

Här finns några av de mest välregisserade krigsscener i nutid. Vi snackar om scener som är mätbara med den fenomenala landstigningsscenen i "Saving Private Ryan." Som när Joey (hästen) springer igenom Ingenmansland. Rysningar. Musiken av John Williams är som vanligt en bärande del och är alltså ruskigt bra och passar perfekt. Klippningen av Michael Kahn är också riktigt bra och annat hade jag inte väntat mig.

En sak som många verkar klaga på är sentimentaliteten som Spielberg injicerar i berättelsen. Jag förstår mig inte riktigt på den kritiken. Jag ser "War Horse" som en storslagen hyllning till gammalt hederligt filmskapande som främst har regissörer som David Lean och John Ford som förespråkare. Det finns väldigt många klassiska element i filmen. T.ex slutscenen borde få vilken filmälskare som helst att sitta med hakan i golvet. Kanske den bästa slutscenen på flera år. Krigsscenerna är briljanta som sagt och ger filmen en nödvändig puls. Det som skänker filmen både hjärta och själ förutom att berättartekniken är enastående är alla intressanta karaktärer. Deras öden griper tag om en.

Skådespeleriet är i vissa avséenden mycket bra. Jeremy Irvine är bra som Albert. Hans skådespeleri är dessvärre liite väl teatraliskt. Ibland låter replikväxlingarna onaturliga och det påverkar Irvine's skådespel. Men han sköter sig bra i alla fall. Peter Mullan är också bra som Albert's olycksföljde far, Ted. Hans spel är desvärre också lite väl teatraliskt. Som sagt det är inte deras fel utan det ligger i den ibland högtravande dialogen.

Emily Watson är däremot riktigt bra som modern och hon övertygar med sin frustration och blir inte dramatiskt överdriven. David Thewlis är bra som skitstöveln Lyons..även om hans roll är oerhört stereotypisk. Han är underhållande dock. Tom Hiddleston gör den starkaste rollen som soldaten som köper Joey för att dra ut i krig. Mycket bra. Skådespelarmässigt är "War Horse" godkänd.

"War Horse" är långt ifrån felfri. Filmen spretar lite varstans och är ibland lite övertydlig i sin dramatik. Hade Spielberg tonat ner lite på den lite överdrivna dramatiken och haft med andra skådisar hade "War Horse" varit ett mästerverk. Nu är den desvärre inte det. Med det sagt är den inte dålig. Långt ifrån. Den är fantastiskt bra och gripande men den är övertydlig i sin dramatik. Det är långt ifrån Spielberg's bästa men lika långt ifrån hans sämsta. En mycket bra film som rekommenderas varmt till dem som söker ett gammaldags matiné-äventyr!

HANDLING/MANUS: ****

REGI: *****

SKÅDESPELARE: ****

MUSIK: *****

PRODUKTION: *****

BETYG: 4,6 av 5

Av alla filmer man kunde välja på. Regisserad av "Charlie's Angels"-regissören, McG. Det är en gedigen rolllista med skådisar som Tom Hardy, Chris Pine, Reese Witherspoon och Til Schweiger.

Tuck (Tom Hardy) och F.D.R (Chris Pine) är två CIA-agenter. De är bästa vänner och skulle ställa upp för varandra i alla lägen. Helt plötsligt kommer det en tjej emellan dem. Den heta Lauren Scott (Reese Witherspoon). Fast kruxet är att båda är störtförälskade i den här kvinnan. Samtidigt måste grabbarna stopa galningen Heinrich (Til Schweiger). Hur ska detta sluta?

McG regisserade senast den totalt genomruttna "Terminator:Salvation" där Christian Bale inte bara stärkte sitt rykte som en versatile skådespelare utan blev en youtube kändis. Allt p.g.a att han skällde ut stackars kameramannen som fick höra allt möjligt strömma ur Bale's mun. Hur som helst allt är frid o fröjd med Christian.

När jag såg trailern till denna film så var inte mina förväntningar på topp. Inte p.g.a skådisarna. Jag fullkomligt älskar Tom Hardy och anser att han är en av sin generations bästa skådespelare. Reese Witherspoon har jag inte heller något emot. Hon är väldigt grann att titta på och var briljant i James Mangold's mästerverk "Walk The Line." Chris Pine var charmig i "Star Trek" och har karisma. Til Schweiger var senast helt fenomenal i Tarantino's mästerverk "Inglourious Basterds."

Anledningen till att jag tvivlade var p.g.a McG. Han saknar talang enligt mig och jag är inget större fan av Charlie's Angels serien. Han körde ner Terminator i botten. Det är oförlåtligt för jag älskar Terminator. Ja, ni hörde mig rätt. Jag älskar Terminator. Dem enda James Cameron filmerna som jag gillar. Men tillbaka till "This Means War." Som jag sa så gillar jag inte McG, fast resultatet denna gång är inte så pjåkigt faktiskt!

Filmen börjar med genast med fart och fläng och tempot är 150 och saktar aldrig ner. Actionscenerna är hisnande och riktigt häftiga. McG visar sig ha ett gott öga för härliga actionscener och tempo. Det är oftast där många actionfilmer gör ett misstag. Man öser på med så mycket rasande action att filmen aldrig stannar upp och låter publiken andas ut. Det lyckas "This Means War" med faktiskt. Fast i slutändan är filmen en i mängden av actionfilmer som vi har sett tusen gånger om.

Fast det är inte McG's fel utan det beror på manusförfattarna som inte har vågat ta ut svängarna tillräckligt mycket och skapa något nytt. Detta leder till att filmen blir väldigt förutsägbar och ganska klichéaktig. Ibland kan man gissa sig till vissa händelser långt iförväg.

Jag tycker att det som främst saknas är bett i dialogen. Vissa one-liners är kul medans vissa faller platt. Sen märker man också att man inte har satsat så speciellt mycket på substans i berättelsen. Man förlåter detta nästan i.o.m att filmen är så jävla underhållande och rolig och såpass välgjord.

Skådespeleriet är faktiskt riktigt bra. Tom Hardy och Chris Pine är som klippta och skurna för sina roller. Deras samspel känns äkta och är njutningsfull! Tom Hardy visar sig ha en komisk ådra och gör sin roll skitbra och stiger i min bok. Chris Pine är minst lika bra och visar sig ha kvar karisman som han producerade fram helt själv i "Star Trek" och uppgraderar sig här!

Reese Witherspoon har hetat till sig ordentligt i denna film och är minst lika karismatisk som Hardy och Pine. Hennes kemi mellan dessa herrar är helt klockren och hon känns härligt bitter och samtidigt kärleksfull. Til Schweiger är trivsam som skurk trots att man har sett denna karaktär miljontals gånger. Skådespeleriet är helt klart en bärande del!

Som jag nämnde innan är filmen ruskigt välgjord. Fotot är riktigt snyggt och klippningen är som väntar riktigt bra och vältajmad. Actionscenerna är av högsta kvalité. Musiken är advekat i sammanhanget. Den är inte superbra men inte superdålig heller. Den passar helt enkelt till filmens högexplosiva scener.

Så sammantaget erbjuder "This Means War" en stund lättsmällt och jävligt underhållande action. Den följer standardmallen och skapar inget nytt. Skådespelarna är karismatiska och håller ihop den väldigt tunna handlingen. McG visar sig vara en kapabel actionregissör och kan allt med tempo och snygga scener. Hoppas att nästa film är bättre. Rekommenderas med viss reservation.

HANDLING/MANUS: **

REGI: ***

SKÅDESPELARE: ****

MUSIK: ***

PRODUKTION: *****

BETYG: 3,4 av 5

Biografin om Englands mest hårdnackade dam Margaret Thatcher. Regisserad av Mamma Mia-regissören Phyllida Loyd. Meryl Streep spelar den gamla "järnladyn." I övriga roller syns Jim Broadbent och Richard E. Grant.

En grånande Margaret Thatcher (Meryl Streep) börjar falla i glömska i invånarnas ögon. Hon handlar mjölk utan att någon känner igen henne. Hon lider svårt av demens och lever med sin make Denis (Jim Broadbent). Hon börjar tänka tillbaka då hon var ett fenomen. Hon lyckades göra sig hörd i en mansdominerad värld och trotsade klass-skillnader. En hög maktställning som hon fick betala ett högt pris för. En äkta "järnlady."

Jag, som många andra, såg Phyllida Loyd's debutfilm. Musikalen "Mamma Mia." Meryl Streep spelade huvudrollen även i den filmen. Andra skådisar som Pierce Brosnan, Colin Firth och Stellan Skarsgård syntes i skojiga roller. Fast trots den stjärnspäckade rolllistan var det ingen höjdare.

Meryl Streep gjorde en bra insats dock och visade sig vara en riktigt bra sångerska också. Fast övriga skådisar lyckades inte göra bandets texter rättvisa. "Mamma Mia" är helt enkelt en stund hjärndöd söndagsunderhållning. Fast åter till "The Iron Lady."

Man försöker precis som i Clintans närapå mästerliga film "J. Edgar" klippa smidigt mellan dåtid och nutid. Phyllida är desvärre ingen Clint Eastwood och slarvar en hel del. Tidshoppen känns omotiverade och illa ihopsatta. Där Clintan lyckades hålla sin film flytande och klippningen väldigt snygg och smidig känns "The Iron Lady" bara förvirrande. Vissa scener är riktigt bra och kraftfulla men vissa är pinsamt dåliga...och tack vare dem illa genomförda tidshoppen blir det inget bra helhetsintryck.

Det är klart att det finns några saker som är bra. Detaljrikedomen är en njutning och kläderna och sminkningen är riktigt bra. Fotot är jättefint och det hela kompas av den fenomenale kompositören Thomas Newman. Han har komponerat mästerverk som "American Beauty", "The Scent of a Woman" och "Revolutionary Road." Här gör han inte ett lika bra jobb men musiken är fortfarande riktigt fin.

Manuset är helt okej. Replikerna känns förvisso ganska stela och påklistrade men gör ändå okej ifrån sig i sammanhanget. Kanske det hade blivit bättre om exempelvis Richard Curtis hade skrivit manuset och kanske Clint Eastwood hade regisserat. Nu är filmen som den är och får helt enkelt duga som den är.

Skådespeleriet är överlag mycket bra. Meryl Streep är jättebra som Thatcher. Hennes otroliga öra för dialekter kommer verkligen till sin fulla rätt här. Hon övertygar både som medelålders och gamla Thatcher. Fast samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att hennes roll som Margaret Thatcher bara är Oscarsfjäsk från hennes sida. Oscarsnominerad har hon ju blivit också fast nu känns det bara löjligt att hon blir Oscarsnominerad för varje roll. Hon är bra dock!

Jim Broadbent gör allt vad han kan med det lilla han har. Det är synd att en så bra skådis som Broadbent inte utnyttjas till sin fulla potential. Han är så förbannat duktig! Men tack vare det mediokra manuset och den tama regin är hans prestation enbart acceptabel. Annars är skådespeleriet, tack vare Meryl Streep, mycket bra!

Det är verkligen synd att Phyllida Loyd slarvade med denna film. Här fanns verkligen en chans att göra en jäkligt bra film och som hade känts ända in i benmärgen. Men som tack vare ett mediokert manus, tam regi och illa klippning bara blir en knappt godkänd biografi. Meryl Streep gör ingen Oscarvärdig insats och jag hoppas verkligen att någon annan vinner Oscarn för bästa kvinnliga huvudroll! Inte bra detta.

HANDLING/MANUS: **

REGI: *

SKÅDESPELERI: ****

MUSIK: ****

PRODUKTION: ***

BETYG: 2,8 av 5

Baserad på den avlidne författaren Hunter S. Thompson's enda roman. Skriven och regisserad av Bruce Robinson och Johnny Depp spelar huvudrollen. I övriga roller syns Aaron Eckart, Amber Heard, Richard Jenkins och Giovanni Ribisi.

Författaren Paul Kemp (Johnny Depp) har hamnat i Puerto Rico för att arbeta som skribent hos Daily News. Han lär känna Hal Sanderson (Aaron Eckart) och hans minst sagt heta flickvän, Chenault (Amber Heard). Det är något som är skumt med Hal och hans affärer. Paul bestämmer sig för att ta reda på sanningen...samtidigt som han känner stark åtrå till Chenault.

Johnny Depp har faktiskt medverkat i en äldre film baserad på en Hunter S. Thompson bok. Mästerverket "Fear & Loathing In Las Vegas." Nu har han valt att producera "The Rum Diary" som en hyllning till författaren. Bruce Robinson har fått i uppdrag att tolka romanen och jag måste säga att han har gjort ett bra jobb!

Filmen är visuellt och tekniskt helt felfri. Den lever högt på den underbara atmosfären och 60-tals känslan som Bruce lyckas få till så bra! Musiken är helt klockren! Schysst blandning av klassisk rock och popmusik. Manuset är riktigt bra och innehåller rakbladsvassa repliker och väldigt skön humor. Fotot är också riktigt fint! Vi blir bjudna på några riktigt fina bilder av Puerto Rico. Vi får även se den sjaskiga delen av det hela.

Ur filmiskt perspektiv är filmen fasligt underhållande! Som sagt det är skön humor och dialogen är stundtals mästerlig. Fast allt är inte frid och fröjd. Det känns som att Bruce har fått lite väl fria händer. Vissa scener är liite knäppare än nödvändigt, medans andra är helt klockrena. Sen är filmen lite för lång också. Den är 2 timmar lång...den kunde gott ha kortats ner med 10 eller 20 minuter.

Skådespeleriet är som väntat helt lysande! Johnny Depp gör en kanonroll! Hans minspel och kroppspråk är en fröjd för ögat! Det här är så långt ifrån Jack Sparrow som man bara kan komma. Han gör knappast sin bästa roll. Hans roll som Donnie Brasco kommer alltid ligga högst upp på min lista. Det som är Johnny's fördel är att han verkar få allt verka så naturligt. Han känns väldigt improvisatorisk i sin spelstil. Mycket bra!

Jättehakan Aaron Eckhart gör en snygg och slimmad prestation. Han känns genuint ondskefull och övertygar som girig skitstövel och som en svartsjuk pojkvän. Hans samspel med Johnny funkar fint i scenerna där de spelar mot varandra. De backar upp varandra fint. Bra jobbat!

Amber Heard är väldigt trevlig att titta på. Hon gör en fin och trovärdig insats som Sanderson's väldigt heta flickvän. Fast skådespelarmässigt är hon den svagaste skådisen. Hon bleknar i alla hennes scener med Johnny och Aaron. Annars sköter hon sig snyggt! Richard Jenkins gör en kul biroll som Johnny's chef. Skådespelarmässigt är filmen ett mästerverk!

Sammanfattningsvis är "The Rum Diary" en väldigt underhållande film. Kul, kvick och stundtals riktigt bra! Skådespeleriet är lysande! Johnny Depp övertygar som alkoholiserad journalist. Det finns en del skavanker. Den spårar ur i vissa scener. Bruce kunde ha varit mer återhållsam som regissör och inte fått så fria händer. En underhållande film som rekommenderas!

HANDLING/MANUS: ****

REGI: ***

SKÅDESPELARE: *****

MUSIK: *****

PRODUKTION: ****

BETYG: 4,2 av 5

Legenden Clint Eastwood's senaste film om en av USA:s mest fruktade män, J. Edgar Hoover. Leonardo DiCaprio har fått som uppdrag att gestalta denna man. Denna legend. I övriga roller syns Judi Dench, Naomi Watts och Arnie Hammers.

En grånande J. Edgar Hoover måste berätta sin historia. Han ger en FBI-agent ett skrivbord inne på sitt dystra kontor. Där berättar han hur han gick från att jobba för Justitiedepartementet till att starta den federala byrån för undersökningar. Som FBI-chef blev han både älskad och hatad.

Kritikerna har inte varit nådiga mot Clintan och hans biografi om J. Edgar Hoover. Man har kritiserat alla hoppen mellan dåtid och nutid. Man har klagat på Dustin Lance Black's manus. Att det skulle sakna plausibilitet. Det man främst har kritiserat är hur man har sminkat Leo DiCaprio. Jag förstår mig verkligen inte på kritiken. Jag tycker att "J. Edgar" är Clintans mest ambitiösa och välspelade film sen mästerverket "Mystic River" -03.

Clintan närmar sig J. Edgar Hoover med fascination och vill att vi ska bli lika fascinerade. Det lyckas han med bravur. Jag störde mig inte dugg på alla tidshoppen. Det gjorde filmen mer intressant att se. Sen har Clintan gjort ett magnifikt jobb när det kommer till att skildra relationerna mellan huvudkaraktärerna. Vi får tidigt veta att J. Edgar är en morsgris. Deras relation är tillika kärleksfullt som en aning forcerad.

I en nyckelscen får vi veta att J. Edgar inte vill dansa med kvinnor. Hans mamma säger helt enkelt: "Jag har hellre en död son än en fikus." Det är ett underliggande tema i denna film. Var Hoover en smygbög eller inte?

En annan relation som är intressant är Hoover's relation med sin närmsta man, Clyde Tolson. Han krävde alltid att han och Hoover skulle antingen äta lunch eller middag. Det är en riktigt intressant relation och man vill verkligen följa den.

"J. Edgar" hade inte varit en såpass lyckad biografi om det inte hade varit för det extraordinära skådespeleriet. Leonardo DiCaprio är en av sin generations bästa skådespelare och är en fenomenal J. Edgar Hoover. Han lyckas förmedla växande paranoia och ensamhet på ett realistiskt sätt. Han övertygar både som en ambitiös ungtupp och som en tjurig gammal gubbe med noll vänner. Leo är som sagt fenomenal och förtjänar en Oscarsnominering!

Judi Dench är lysande som Hoover's mamma. Hennes iskalla men samtidigt kärleksfulla mamma övertygar in i minsta detalj! Arnie Hammers är fantastisk som Clyde Tolson. Hans ömsinta porträtt av en man som verkligen avgudade sin chef är riktigt gripande. Naomi Watts är också väldigt bra som Hoover's personliga sekreterare, Helen Gandy. Hon gör knappast sin bästa roll men sköter sig snyggt och professionellt! Skådespelarmässigt är "J. Edgar" ett mästerverk!

Clintan har gjort en film som är glädjande för både öra och öga. Tom Stern's foto är riktigt fint och lyckas fånga tidsandan med bravur! Ljussättningen är också riktigt bra. Färgerna är nästan helt avskalade för tidsepoken. Det man märker när man ser filmer som "J. Edgar" är den sanslösa detaljrikedomen. Allt ser helt perfekt ut. Allt från miljöer till kläder.

"J. Edgar" är alltså en riktigt lyckad biografi om en väldigt ovanlig man som var både älskad och hatad och som döljde mer än vad han berättade. Gott regisserad av Clintan och lägg därtill ett välskrivet manus av Dustin Lance Black. Leo DiCaprio är fenomenal och befäster sin ställning som en fantastisk skådis! Ingalunda perfekt film. Den hade gärna kunnat fördjupa sig lite mer i relationen mellan Hoover och mamma. Trots den lilla skavanken är det en väldigt bra film! Rekommenderas!

HANDLING/MANUS: ****

REGI: *****

SKÅDESPELARE: *****

MUSIK: ***

PRODUKTION: *****

BETYG: 4,4 av 5